”Metoo nådde inte hit, det var för er i väst”

När Khitam Hammoud är 14 år gifter hon sig med en främmande man – för att rädda sin familj ur ekonomisk misär.
Priset för äktenskapet: 31 000 svenska kronor.

Som gift får Khitam uppleva daglig misshandel.
Nu vill hon berätta om det hon utsatts för.

– Han sa till mig att han ägde mig, att han hade köpt mig. Han sa att han kunde göra vad han ville med mig, säger hon.

Text: Johanna Rapp  Foto: Magnus Wennman

å tv-apparaten i flyktinglägret i Bekaadalen i östra Libanon ser Khitam Hammoud hur det rapporteras om en rörelse som startar med att en filmproducent i Hollywood anklagas för att ha utsatt flera kvinnor för sexuella trakasserier.

Det leder till att miljontals kvinnor börjar berätta om sexuella övergrepp.
Men det berör inte Khitam närmare, det är inte henne eller hennes systrar det handlar om.
– Det påverkade inte oss. Det nådde inte hit, det var för er i väst, säger Khitam.

Förutsättningarna är annorlunda.
Utgångspunkterna diametralt motsatta.

Som lösning för att slippa sexuella övergrepp på jordbruken där flera syriska flyktingkvinnor arbetar, tror Khitam att det enklaste är att kvinnor inte jobbar.

Och om en oskuld blir våldtagen har hon fått lära sig att lösningen kan vara att sy ihop underlivet så att det garanterat kommer blöda på bröllopsnatten.

I dag är Khitam Hammoud 15 år gammal och hon känner alltför väl till männens våld.
Våldet skrämmer henne och våldet har skadat henne.
Men hon gör ändå något som inte alla vågar.

Hon berättar.

Och när Khitam berättar för oss om vad hon utsatts för vågar fler kvinnor i lägret i Bekaadalen dela med sig av sina historier. När männen har lämnat tältet och vi bara är kvinnor och barn som precis lärt sig gå kvar, vittnar de om utsattheten det innebär att vara en flicka eller kvinna på flykt. De sitter på tunna madrasser runt en svart kamin som är tältets enda värmekälla.

Khitams granne Khadra berättar om chefen på jordbruket som blev närgången när hon höll på att rensa äggplantor ute på fältet. När hon bad honom att sluta hotade han med att skjuta henne. Nu vågar hon inte längre jobba kvar.

– Jag är hellre fattig än våldtagen, säger Khadra.

tt sexuella övergrepp är vanligt bland syriska flickor på flykt redogör även en rapport från Plan international om. Studien utfördes bland 400 flyktingflickor i Beirut och enligt den uppgav 42 procent av flickorna att de utsatts för sexuellt våld.

De unga kvinnorna i lägret i Bekaadalen berättar att det är vanligt med sexuella trakasserier på jordbruken där de arbetar. De säger att många som blir utsatta för sexuella övergrepp av sina arbetsgivare inte vågar säga nej av rädslan för att få sparken och då med konsekvensen att inte kunna försörja sin familj med ens de mest basala behoven som bröd eller gas när vintern är som kallast.

Eller så är de rädda för att det i värsta fall ska gå som för Sakhia.
Vi får tala om Sakhia i dåtid, för hon är död.
Nu får hennes berättelse istället leva och höras genom Khitams röst.

En man våldtog Sakhia.
Det var för tre år sedan.
Hon bodde också här i lägret och hon arbetade på ett fält och det var där det hände.

Sakhia var oskuld fram till våldtäkten och efteråt gifte hon sig med en annan man i ett försök att minimera i alla fall en av skadorna våldtäkten innebar. Hon berättade inget för den nye mannen. Men Khitam säger att han fick reda på det ändå. Han skilde sig från Sakhia. Khitam berättar att Sakhias bror tyckte att systern smutsat ner hela hans ära genom att bli våldtagen.
Därför såg han till att försöka tvätta sin ära ren.

Efteråt berättade han för alla hur han fört bort systern och sedan skjutit henne, säger Khitam.

– Jag är rädd för att samma sak ska hända mig om jag arbetar. Därför vill inte min pappa att jag ska jobba, säger hon.

Khitam tänker på Sakhia och på vad som hände henne. Hon tycker det är orättvist.
– Mannen gifte sig sedan på nytt och fortsatte att leva sitt liv. Han har barn nu, säger Khitam.

Hon önskar att Sakhia hade sluppit arbeta på fältet, då kanske det aldrig skulle ha hänt. På frågan om det inte vore bättre om kvinnor kunde arbeta utan att riskera att bli attackerade svarar hon:
– Jo, men jag är inte stark nog att stå emot om männen blir våldsamma. Hur ska jag orka?

Khitam har levt i flyktinglägret i sju års tid, sedan hon och hennes familj lämnade hemlandet och det hus de bodde i när bomberna började falla. Bland de provisoriskt uppbyggda tälten växer hon upp från flicka till ung kvinna.

Precis som många andra barn på flykt tvingas hon bli vuxen snabbare.

Och när hon är 14 år gammal gifter hon sig med en 19-årig man hon knappt har träffat, med förhoppningen att det ska hjälpa hennes familj.

Det är inte bröllopet hon drömde om när hon var liten. Då föreställde hon sig en stor fest, en vacker klänning och att hon sedan skulle flytta till ett nytt hus med sin man.

Nu blir det ingen fest för brudgummens bror har dödats två månader tidigare av en bomb i Syrien när han var på väg för att handla vid en marknad. Och istället för att flytta till ett hus bär det av till ett läger som ligger 30 minuter bort, där hon och brudgummen bor i samma tält som hans föräldrar och där en filt får fungera som vägg mellan det nygifta parets sovrum och svärföräldrarnas.

Det var Khitams pappa som uppmuntrade till äktenskapet, när brudgummen hörde av sig på jakt efter en brud. Khitam kände inga känslor för mannen men familjen erbjöds 5 miljoner libanesiska pund i hemgift. Det motsvarar drygt 31 000 svenska kronor. Khitam visste hur mycket pengarna skulle hjälpa hennes familj, som har svårt att försörja sig i lägret. Om hon gifte sig skulle de dessutom slippa behöva tänka på att ge henne mat och husrum.

– Min största önskan är att mina föräldrar ska ha det bra. Det var min plikt att försöka rädda dem, säger Khitam.

är Khitam blir gravid kort efter bröllopet blir hon glad. Fast hon bara är 14 år gammal ser hon fram emot att bli mamma och att få ta hand om och älska ett barn. Men fyra månader in i graviditeten får hon missfall. Hon får reda på att det beror på en svaghet i livmoderhalsen och att det kommer krävas en dyr operation för att åtgärda problemet och få henne att fullfölja en graviditet. Mannen blir arg och visar det genom att slå henne. Och genom filten som fungerar som rumsavdelare i tältet hör Khitams svärföräldrar hur slagen utdelas.

– Hans föräldrar uppmuntrade honom att slå. Han slog för att få mig att ta ut skilsmässa, säger Khitam.

Den nyblivne maken slår med bältet och med händerna. En gång fick Khitam ett slag över ögat som gjorde att det svullnade upp så att hon inte kunde se ordentligt på tio dagar.

– Han sa till mig att han ägde mig, att han hade köpt mig. Han sa att han kunde göra vad han ville med mig.

Khitam blir gravid på nytt men återigen får hon missfall. Mannen har inte råd med ingreppet som krävs för att ordna hennes problem med livmoderhalsen och slagen fortsätter att komma. När Khitam tror att ingen hör henne i tältet där de bor, uppbyggt av presenningar och reklamaffischer, drar hon sig undan för att sörja.
– Jag brukade sitta ensam och gråta. Det är inte mitt fel att pappa är fattig.

För en månad sedan tog Khitam ett beslut som förändrat hennes liv.
Hon skilde sig från mannen som slog.

Fastän hennes föräldrar när hon berättade om det upprepade våldet försökte få henne att återförenas med maken kände hon till slut att det inte längre gick. Och efter ett tag förstod hennes mamma och pappa.

Och fastän hon känner att folk tittar snett på henne och ser ner på henne för att hon är en frånskild kvinna har hon återvänt till lägret där hennes föräldrar bor.

Familjen har satts i skuld till ex-maken: de måste betala tillbaka pengarna de fick när Khitam gifte sig.

Khitam vet inte vad hon ska göra nu. Hon berättar att som frånskild kvinna är hon extra utsatt för sexuella övergrepp om hon börjar arbeta på jordbruken, eftersom hon nu varken har man eller oskuld kvar.

På tv-apparaterna i lägret i dalen i östra Libanon rapporteras det nu istället om ett virus som sprider sig över världen och som fått skolor att stänga ner och folk att isolera sig i sina hem. I lägret fortsätter Khitam, hennes systrar och kvinnliga grannar att berätta för varandra om vad de utsätts för i äktenskapen, på fälten och på gatorna.

De hoppas att någon ska lyssna.

Text

Foto