Mohammed tigger på gatan – för att rädda sin familj

Libanon befinner sig i en ekonomisk kollaps – och fattigdomen bland de över 1,5 miljoner syriska flyktingarna i landet ökar.

7-årige Mohammed gör vad han kan för att hjälpa sin familj och tigger pengar på gatan istället för att gå i skolan.

– Några är elaka, men vissa är snälla och hjälper oss, säger han om livet på gatan.

Text: Johanna Rapp  Foto: Magnus Wennman

ohammed gör hoppsasteg mellan de två filerna där bilarna skyndar fram. När de tutande fordonen saktar in vid en korsning viker han snabbt av mot höger och sicksackar mellan dem fram till parkeringen. De stillastående bilarna är lättare att gå fram till och genom förarnas nervevade rutor försöker han sälja pappersservetter, eller åtminstone få lite pengar. En vanlig vecka kan han och hans bröder som också jobbar på gatan tjäna ungefär 60 svenska kronor som de tar med hem till sin familj på sju syskon och två föräldrar.

Mohammed ropar till sin storebror Ahmed att komma. Brodern trampar fram på sin cykel med leopardmönster. Han försöker att ta hand om sin lillebror under dagarna. Inte för att 7-årige Mohammed behöver så mycket hjälp. Han är van, han har försörjt sig så här i över två år och han känner de flesta som återkommande rör sig på gatan.

Dessutom är folk mer benägna att ge pengar till Mohammed, som är en tunn pojke med stora bruna ögon som ser yngre ut än sina 7 år och som har flera gluggar från saknade mjölktänder i munnen, än till 16-årige Ahmed som börjar få fjun på överläppen.

De allra flesta vi träffar i Bekaadalen kan väldigt lite om ens någon engelska. Ahmed är ett undantag, för honom kommer orden enkelt, han tycker det är roligt att få använda sina kunskaper. Precis efter att familjen flydde från Idlib, när lillebror Mohammed bara var några månader gammal, bodde familjen i Beirut. Då gick Ahmed under tre års tid i en skola som anordnades av en frivilligorganisation som hjälper utsatta barn. Det var då han fick lära sig engelska. Men sedan familjen blev tvungna att flytta från Beirut till ett av de 1 725 inofficiella flyktinglägrena i Bekaadalen har han inte fått gå i skolan något mer.

Lillebror Mohammed har aldrig gått i skolan överhuvudtaget.

Och några planer på att börja, finns inte.

ohammed och Ahmed är bara två av hundratusentals barn som växer upp i fattigdom. Och den ekonomiska kris som alltjämt pågår i Libanon påverkar också flyktingbarnen och deras föräldrar. Under de senaste månaderna har matpriserna i Libanon ökat kraftigt samtidigt som det libanesiska pundet har fallit drastiskt i värde. Många av flyktingfamiljerna i Libanon vittnar om att det framförallt är de dyrare matpriserna som försvårar deras levnadsvillkor och enligt socialarbetaren Rafif Sleyman har Libanons ekonomiska kollaps lett till att de syriska barnen blir allt mer utsatta.

– På grund av den ekonomiska krisen är fler barn pressade att jobba istället för att gå i skolan. Dock finns det inte lika mycket jobb som tidigare men om de jobbar eller tigger på gatan kan ett barn påverka personer mer att vilja ge eller köpa än vad en vuxen kan, säger hon.

Qutaiba Obeid, 15, och hans kompis Yehya El-Loz, 13, befinner sig utanför det halvfärdiga huset som Qutaibas familj hyr in sig i. Här har de bott i tre av de sju år familjen befunnit sig i Libanon. Bostaden ligger bredvid flyktinglägret där kompisen Yehya bor. Huset består egentligen bara av betongväggar och fönsterglas. Det saknar tapeter och ordentliga golv och den enda värmekällan finns i ett rum där hela familjen sover för att hålla kylan på avstånd.

Men ibland kan Qutaiba och Yehya drömma sig bort. Qutaiba lyfter en rostig skivstång som tillhör mannen som äger huset, som han får låna ibland. Han drömmer om att en dag få börja träna på gym, det är hans stora intresse. Han vill bli större och starkare. Och kanske är det vad han föreställer sig när han tittar i spegeln och spänner musklerna, hur den späda tonårskroppen snart kommer att utvecklas till en mans.

Fast på vissa sätt är Qutaiba redan en man. Han har tvingats ta en vuxens ansvar genom att han 11 år gammal började arbeta i en mataffär, när hans pappa blev uppsagd på grund av arbetsbrist.

I mataffären fick Qutaiba städa och plocka upp varor. Han började klockan 09 på morgonen och var kvar till klockan 11 på kvällen. För det tjänade han ungefär 60 kronor i månaden.

– Jag var väldigt trött då, jag jobbade varje dag. Lönen gick till mina föräldrar, säger Qutaiba Obeid.

Nu har pappan fått ett nytt jobb, även om det bara finns arbete för honom två dagar i veckan, vilket gjort att Qutaiba istället fått börja i en skola som frivilligorganisation Beyond NGO ordnar, där han studerar tillsammans med kompisen Yehya.

Men i pojkkroppen finns oron kvar. En klump i magen som handlar om det som föräldrarna inte vill att han ska oroa sig över, men som är svårt att dölja för en 15-åring när man sover och lever i samma rum. Pengarna som måste dras in för att familjen ska klara sig.

– I en perfekt värld går jag kvar i skolan, men jag kanske måste börja jobba igen. Men det är okej, för det viktigaste är att hjälpa familjen.

Det blir som att sonen och föräldrarna spelar charader för varandra, de vill inte att han ska oroa sig, och han vill inte att de ska märka hans oroskänslor.

Men ingen av parterna lyckas särskilt bra.

Mamma Rukaya Khalaf berättar hur mycket hon skämdes när sonen tvingades börja jobba och hur annorlunda han blev när han gick till arbetet istället för till skolan.

– Hans beteende förändrades och när han jobbade kom han alltid hem sur och han hade dålig attityd. Jag tror att det beror på folket han träffade där, säger hon.

När de vuxna inte hör på berättar Qutaiba och Yehya i sin tur om hur de kämpar med att hjälpa sina föräldrar. Innan Yehya började i skolan hade han ett jobb på en frisersalong där han tjänade drygt 21 svenska kronor i veckan, hans chef ansåg att erfarenheten som jobbet gav också kunde ses som en typ av lön. Men även där märktes den ekonomiska krisen och Yehya fick sluta. Men kanske måste han ta ett nytt jobb, om han kan hitta något.

– Självklart är jag orolig för hur det ska gå. Är det något barn som inte är oroligt för sina föräldrar? undrar Yehya.

Mörkret kommer snabbt i Bekaadalen, en vanlig kväll i mars.

För 7-årige Mohammed och hans storebror Ahmed är det dags att vända hem till skjulet de bor i tillsammans med sin familj. Imorgon fortsätter arbetsdagen för pojkarna.

Det går inte att låta bli att tänka på vad Ahmed skulle ha kunnat bli och lyckas med om han fått fortsätta utbilda sig, istället för att gå runt på gatan och försöka sälja pappersnäsdukar. Vad skulle han ha företagit sig om han växt upp i en värld med andra förutsättningar?

Nu känns det förmätet att ställa frågor som ”vad vill du bli när du blir stor” eller ”vad drömmer du om”, som om 16-åringen som levt som flykting i halva sitt liv skulle ha några reella möjligheter att bli pilot, läkare eller lärare. Ahmed är inte mycket för den typen av drömmar heller, han är pragmatisk och han har ett tydligt mål. Hans verklighet är här och nu och han vill ta hand om de sina.

– Jag vill jobba, så att jag kan hjälpa min familj, säger han.

Text

Foto