9-åriga Nour måste bäras till skolan

När 9-åriga Nour flydde över bergen från Syrien bar storasyster henne på sin rygg.
Nour kan nämligen inte gå.

Antalet flyktingar med särskilda behov har under det senaste året ökat – samtidigt som familjerna blir allt fattigare.

– Det är tråkigt när jag inte kan leka med de andra barnen, säger Nour Jeddo.

Text: Johanna Rapp  Foto: Magnus Wennman

dag känner sig Nour Jeddo extra fin. Hennes storasyster har målat hennes naglar med rött nagellack och läpparna har blivit rödare tack vare ett klibbigt och glittrigt läppglans. Under höger öga har det råkat komma en svart klump av mascara och Nours syster försöker torka bort den med sin sjal, men resultatet blir istället ett långt svart streck som inte försvinner från kinden.

Nour sitter på golvet i rummet i skjulet där hon sover tillsammans med sin mamma och sina syskon. Sammanlagt är de elva personer som bor i rummet. Bredvid Nour sitter hennes två dockor. En av dem, en Barbie som saknar ena benet, har blont hår som står rätt upp, såsom Barbiehår kan göra ibland när det blivit borstat lite för ofta.

Hon fick dockorna av sin pappa, som är kvar i Syrien.

De fick följa med Nour när hon och övriga familjen för 2,5 år sedan flydde över bergskedjan som utgör gränsen mellan Syrien och Libanon.

När familjen flydde till fots fick Nours storasyster bära henne hela vägen på sin rygg, för Nour kan inte gå.

Det har hon aldrig kunnat. Enligt systrarna beror det på en akut syrebrist i samband med förlossningen.

– Jag var lite ledsen, jag ville hellre stanna i Syrien, säger Nour om flykten.

Hon blir lite blyg när hon ska berätta, hon föredrar att leka istället. Hennes favoritlek är ”Mamma, pappa, barn” och det bästa är om någon kompis kan vara med så att de kan leka tebjudning. Oftast vill de andra barnen vara med henne, men inte alltid, för ibland vill de leka kull eller kurragömma.

– Då får jag titta på, säger Nour.

Varje dag tar Nours syster ett ordentligt tag under Nours armar och bär henne till skolan. Det börjar bli tungt för Nour börjar bli stor nu och storasystern måste gå med ryggen bakåtlutad för att inte Nours fötter ska släpa i den leriga marken.

– Men det tar bara 15 minuter att gå, det är inte så långt, säger 17-åriga Hanadi.

Nour har ingen rullstol, men istället en slags rollator. Dock är den svår att använda i tältlägret eller på de omkringliggande vägarna då marken är lerig, gropig och fylld med vattenpölar. Därför får hon till största del lita på syskonens välvilja för att bära henne.

ntalet familjer bland de syriska flyktingarna där en eller flera familjemedlemmar har särskilda behov har ökat till över 70% förra året, enligt en rapport som handlar om syriers levnadsvillkor i Libanon. Samtidigt har antalet familjer som lever i extrem fattigdom ökat sedan den ekonomiska krisen i Libanon slog till på allvar, enligt UNHCR. Det leder också till det blir allt svårare att få råd med sjukvård och familjerna som har barn i behov av extra hjälp drabbas hårdast.

Att det är svårt att få råd med sjukvården har nio månader gamla Issas föräldrar märkt.

Issa sitter i sin pappas famn och leker med hans skägg. När storebror Hussein kommer fram ler han och byter fokus. Om Issa måste välja en favorit bland syskonen är det nog 6-årige Hussein, tror föräldrarna. Hussein är den som leker och gosar mest med Issa och det bästa är när Hussein leker haj och klappar händerna framför hans ansikte.

Issa, precis som sina andra syskon, är född i Libanon. Föräldrarna flydde när de själva bara var tonåringar, år 2011, precis efter att kriget brutit ut.
Då trodde de aldrig att de skulle bli kvar så länge.

När Issa föddes hade han ett stort hål i ryggen. Han var tvungen att stanna på sjukhusets intensivvårdsavdelning i 20 dagar.

– Det var ett stort, öppet hål. Vi kunde se ryggraden och allt, säger mamma Basma Shlash, 22.

Nu har Issa ett ärr som går över barnryggen och ner mot den för stora blöjan. Efter att Issa föddes sa läkarna att pojken förmodligen aldrig skulle kunna gå. Och till skillnad från många andra barn i hans ålder kan han inte krypa eller ens rulla över på rygg.

Han är förlamad från midjan och ner.

– Han kan inte bajsa själv, utan vi måste åka till sjukhuset varannan vecka för att de ska tömma honom, säger Basma Shlash.

De första 20 dagarna i livet som Issa fick tillbringa på sjukhuset, och transport till och från, kostade sammanlagt 10 miljoner libanesiska pund, motsvarande drygt 63 000 kronor. Tack vare besparingar kunde familjen betala det utan att ta lån.

– Det gick bra. När jag jobbade på en byggarbetsplats kunde jag spara undan lite pengar, men nu byggs det inga fler hus, så nu har jag inte något jobb längre, säger pappa Khalaf Shlash.

Nu vet de inte längre hur de ska klara av att betala för de återkommande sjukhusbesöken för sonen.

Mamma Basma tar sonen ur sin makes famn och håller honom nära sig där hon står vid skjulet där familjen bor. Issa är ledsen, hon vaggar honom för att lugna. Hon undrar hur det ska gå för sonen, om han kommer vara tvungen att växa upp i lägret hon aldrig trodde sig behöva stanna i såhär länge:

– Läkarna har rekommenderat oss att åka eller flytta till ett annat land, men hur ska vi lyckas med det?

Text

Foto